Unga martyrer -kap 1 Kommer vi att dö?!
10 år tidigare:
Det känns som att min själ är instängd i ett mörkt rum.
Djävulen har härjat fritt och rivit sönder min insida,
jag är ensam.
Jag slutar inte att be, jag ropar på Gud i min nöd flera gånger.
Det är så smärtsamt,
mitt utseende har förändrats den senaste tiden
glimten ur mina ögon har försvunnit, jag ser så gammal och sliten ut fast jag bara är 24 år.
Jag är fången i satans bur, där han har fått tillåtelse av Gud att plåga mig,
för satan kan ingenting göra utan Guds tillåtelse, speciellt inte mot Guds egna barn.
Men jag känner mig glad och trygg över vetskapen att Gud är med mig, och att det finns ett syfte med detta.
Jag förbereds för större saker i framtiden, jag övas upp att inte lämna Gud trots svåra omständigheter och tunga
plågsamma känslor.
I framtiden kommer jag att få plågas för min mästare, Jesus skull.
Det är inget som sker heller utan syfte, utan syftet är att genom det kommer flera människors själar att bli frälsta.
För mig spelar det ingen roll hur många det är som kommer att bli räddade,
bara EN ENDA blir räddad så är det värt det!
Jag är så känslig, jag är empatisk.
Men jag övas till att få lätt att fölåta och glömma, de som sårar mig.
Nu (10 år efteråt):
Jag är bunden, inslängd i en fuktig mörkt källarrum med 2 andra kristna personer.
Vi åkte på missionsresa och jag var fullt beredd på att vi kunde råka ut för lidande.
Men det var inte de två andra personera, så jag sörjer för dom.
Dom har bundit mig runt mina handleder så hårt att mina händer han knappt nå känsel kvar
för blodflödet når inte ut ordenkligt. Jag försöker röra på fingrarna emellanåt så inte mina händer ska domna bort helt,
är rädd för att syrebristen i mina händer ska få köttet att dö.
Vi har gråtit så snoret har runnit ur näsan och jag kan inte torka bort det,
det kittlas. Jag grät mest för att jag blev så chockad över allt som hände.
På golvet ser jag ibland något kryp springa omkring, jag avskyr kryp och vid ett tillfälle såg jag ett kryp gå på mitt ben,
jag skakade av mig äcklet. Och på insidan skrek jag till av frustration.
"Jesus! Jesus!" Säger jag ut i luften.
Jag skrattar till, jag skrattar för att situationen är så absurd.
Skratt är det närmaste man kan komma till gråt.. glöm inte det mina älskade.
Skratt är det närmaste man kan komma till gråt.
Jag försöker uppmuntra mina två syskon, den andra verkar ha somnat eller har han svimmat?
"Varför kunde dom inte dödat oss på engång bara!?" Sa Linda.
Hon fortsatte "det här är mer plågsamt, rena tortyret att inte veta vad som ska hända näst, här nere."
Hon grät när hon sa det.. jag visste att hon pratade bara ut i ren ilska.
"Guuuuuud! guuuuud!" grät hon.
Jag svarade ingenting, för ibland är det bästa man kan göra att bara tyst sitta och lyssna.
Linda började be för hennes familj och vänner, ju längre bönen kommit desto mer började hennes inre lysas upp.
Hon hade en vacker tro och förtröstan på att Gud hörde henne.
Efter ca 30 minuter gjorde vi det bästa att komma nära varandra för vi båda frös lite,
när vi satt intill varandra så började vi att tala i tungor.
Våra själar fylldes utav glädje, frid och Guds kärlek.
Tim låg kvar på marken, och vi båda tänkte att det är bäst att han får sova, för varje minut går så långsamt när man är vaken.
Jag höll koll på honom ändå, hans andning och sådant.
Snart började han röra på sig extra mycket, så vi sjöng tystare,
men så vaknade han.
"Aaaaahhh!!" Jämrade han sig. Han försökte rycka loss sina armar som var fastbundna.
Han hade ett stort blåmärke på ansiktet.
"Snälla, ryck inte sådär det finns en risk för att knuten blir ännu tätare." Sa jag.
Han gav mig en mordisk blick, han var fylld utav hämdlystnad.
Han fick panik och började gallskrika.
Jag och Linda började sjunga lovsånger till Gud för att Guds frid skulle nå hans inre också.
Någon kom och bankade på dörren på andra sidan och låste upp den och pekade på oss med ett vapen,
ett gevär.
"SHUT UP!!"
En man med arabiskt utseende som var runt 35-45 års åldern kollade på Tim, med demoniska
blodsprängda ögon.
Han måste vara besatt, tänkte jag.
Mannen studerade oss och såg mitt guldkors som jag hade runt halsen, han kom och tog tag i den med hårda händerna och slet av kedjan
och slängde smycket ner i ett avlopp som fanns på golvet.
"We will kill you! We will kill all christians in the world! We HATE you!"
Han knuffade till mig där jag satt så jag blev liggande och sparkade till Linda.
"Pleace, give us water!" bad jag.
"Next time you ask about whater I will pee on you, thats the only thing I give to christians who are thirsty"
Han skrattade som om det varit en tanke som hela hans varelse njöt utav.
Jag försökte med min blick få honom att känna medlidande, men han var totalt oemottaglig mot någon som helst
positiv inverkan.
Han ställde sig vid mig och började knäppa upp byxorna, jag vände huvudet bortåt och blundade.
Han gapskrattade med det ondaste skratt jag hört, men jag hörde att han började gå därifrån.
Han hade bara velat skrämmas.
fortsättning följer:
http://kristnanoveller.blogg.se/2012/april/unga-martyrer-kap-2-fler-offer.html