~ Kristna noveller ~ - Emmas längtan efter trygghet.

Emmas längtan efter trygghet.

Emma var uppvuxen i en fin kristen familj, hennes pappa dog när hon var 12 år,
och mamman började må psykiskt dåligt så hon orkade inte att ta hand om sina barn längre.
Hon orkade inte ens ta hand om sig själv, utan fick flytta till ett hem.

Emma och hennes storebror Jan blev även dom flyttade till ett familjehem,
Emma blev mer och mer upprorisk och sökte sig ut i världen,
hon ville inte längre ha något med Gud att göra.

Familjehemsföräldrarna tröttnade på Emma som rymde ut ofta och drack alkohol och rökte.
Emma hade ingen respekt för föräldrarna.
Så hon blev flyttad till ett behandlingshem för flickor.
Men inte heller de lyckades göra något åt henne så hon blev återigen flyttad till ett nytt ställe.

Emma var nu 17 och bodde ute på landet hos ett gammalt tråkigt par, som hade en katt.
Hon hade inte druckit och rökt på länge, men det var för att hon var i en helt ny stad där hon inte kände någon,
och det gamla paret gav inte henne några pengar.

Hon planerade att rymma därifrån.

Hon skrev i sin dagbok:

" Idag skulle jag göra middagen, men jag sa att jag inte orkade.
Då sa Märta (mamman) att jag inte skulle få middag om jag inte gjorde det.
Jag tog då några brödskivor och kom upp på mitt rum.

Eric, (pappan) är ute och jobbar på åkern.
Han är snäll och trevlig mot mig.
Jag förtjänar inte att någon är snäll och trevlig mot mig,
jag vet att det mesta jag gör gör jag egentligen med elaka baktankar,
bara för att jag är så trött på att ingen INGEN har lyckats få stopp på mig,
Ingen har verkligen visat kärlek och sagt ifrån när jag gjort dumma saker.
Det gjorde pappa när han levde.
Ibland kunde han bli väldigt sträng och aga oss, men ingenstans har jag kännt mig
så älskad, omhändertagen och trygg som då när allt var som det skulle,
när pappa och mamma och jag och Jan bodde ihop som en lycklig familj.

Jag ska rymma härifrån, jag ska till stockholm och försöka hitta jobb,
jag får prostituera mig tills jag fått jobb.. och sova hos torskarna,
de som köper mig.
Sen ska jag skaffa lägenhet och bo ensam och göra va fan jag vill istället.

Emma kladdade över det sista, utifall Märta skulle se och lyckas hindra henne från att rymma.
Inatt ska det ske.. tänkte hon och började packa ner sina saker.

När ljusen var släkta i huset och det var så mörkt så man såg stjärnorna lysa,
så hoppade Emma ut genom sitt fönster med en ryggsäck och en filt.
Hon låste upp cyckeln och cycklade iväg i hög hastighet,

jag är fri!
Vilken härlig känsla att frigöra sig från människor som egentligen inte bryr sig ett skit om mig!
Dom är så gamla så de borde inte ens få ha fosterbarn hemma hos sig.
Många tankar och känslor överväldigade Emma,
hon hade en mycket lång resa att cyckla om hon skulle enda till stockholm.
Men sådant kvittade, bara hon kom ut ur det stinkande mögelhuset!

I morgongryningen kom Emma till en by, hon frågade i en mack hur långt det var till stockholm.
"Det är 13 mil ungefär." Sa han som jobbade på macken..
"Oj! Så långt?!"
Emma kände sig less på att cyckla, det hade gått väldigt många timmar sedan hon började.
"Kan du bjuda mig på en kopp kaffe?" Frågade hon med ett oskyldigt leende.
Kassörskan kunde inte säga nej, och hon soffade åt sig en bulle till kaffet och stack.

Hon cycklade ner till en busstation hon fått syn på från macken,
och rätt som det var kom det en buss till stockholm.

"Ursäkta, men skulle jag kunna få åka med till stockholm fast jag inte har pengar,
min pappa är inlagd på sjukhuset där"
Busschauffören såg på Emma med en skeptisk blick, sedan svarade han:
"Åk med då, men kommer kontrollanten så ska du veta att det kommer kosta 500 kr för dig i böter,
när du inte har biljett"
"Okej." Sa Emma och hoppade på bussen nöjd.

Efter några timmars bussresa så anlände bussen till slutstationen i Stockholm, precis i centrum.
Emma visste exakt vart hos skulle, mot malmskillnadsgatan på en gång,
för hon måste få pengar till mat och att sova på hotell.

På prostitutionsgatan stod hon och lutade mot en vägg och rökte på en fimp hon hittat på marken.
Hon hade kletat på sig extra mycket smink, för att se så attraktiv ut som möjligt.

En bil stannade vid henne,
hon öppnade dörren och en stinkande gubbe med långt skägg frågade
"Hur mycket?"
Emma hade gjort detta innan, hon visste att hon kunde få flera tusen i bästa fall.
"Fem tusen!" Sa hon, hon hade inte sagt en så hög summa innan, men då var det inte på allvar.

"Dra åt helvete!" Sa gubben.
Emma slängde igen dörren och gubben åkte iväg.

Snart kom en välvårdad fin bil och stannade vid Emma,
Emma öppnade dörren, inne satt en medelålders man med kostym.
"Stig på" sa mannen.
"Emma log, jag ska ha 5000 kronor."
"Okej, hoppa in" sa mannen

Emma kände sig nöjd och hoppade in.

Mannen tittade in i Emmas ögon, det var något med hans ögon som fick henne att känna sig osäker.
Han verkade vara en så målmedveten stark människa.
Hans ögon hade ett speciellt, övernaturligt sken över sig.

"Du heter Emma och blir 18 nästa månad.. Du har rymt från ett hem utanför Uppsala,
och behöver bostad och pengar nu"

Det var som att blodet stelnade inuti Emma,
hur kunde han veta allt detta!?
"Va?!... Näe.." sa hon
"Jag bor hos en kompis här i stockholm och måste ha pengar för att... försörja min unge.."
Hittade Emma på.
Hon skulle aldrig i vanligafall berättat personliga saker åt en torsk.
Men hon gjorde allt för att skydda sig i detta läge.
"Du vet vell att socialen hjälper till med försörjningsstöd om man är i behov?"
"Vi pratar inte mer om det!" Sa hon.

"Har du kondomer?" Undrade hon.
"Jag har lite andra planer jag.." Sa mannen.

Nu började Emma förstå att hon hamnat hos helt fel person.
"Är du en polis?" Frågade hon.
"Nej.. Jag jobbar på banken och heter Martin."

Tänk om han är psykopat eller något?
Emmas hjärta började slå hastigare, hon kände sig rädd men ville inte visa det.
"Vart ska vi åka?"

"Hem till mig."
"Och vart bor du?"
"Det får du se.." Sa mannen.

Emma suckade,
"alltså jag tar snart fram mobilen och ringer.."

Mannen kollade på Emma med den otäckaste allvarligaste blick och sa:
"Du skulle bara våga.."

Emma kunde inte göra något, hon hade egentligen inte ens en mobil.
Hon beslutade sig för att bara vara tyst och rymma ifrån han så fort hon fick rätt läge.
Vid nästa rödljus ska jag hoppa ut ur bilen och kuta iväg. Tänkte hon,
men vid stoppen då hon ryckte i handtaget för att få upp dörren, hade han låst med autolås och varje gång hon låste upp själv, lyckades han låsa det på hans sida.

"Var inte rädd för mig, jag lovar dig att ta väl hand om dig.. Emma."
Hans tonläge och sätt att säga det var tryggt och behagligt.
Men så är det med psykopater också, de är de bästa personerna när det gäller att övertala någon.

"Gud har skickat mig till att hjälpa dig. Det är Han som berättade för mig vem du var."

Emmas hjärta smälte på engång, hon hade bett Gud att sända någon som kunde hjälpa henne..
"Om Han nu fanns" hade hon lagt till på slutet utav sin bön.
Hon grät så mycket att Martin stannade bilen och kramade om henne.
"Gud har hört alla dina böner Emma. Du ska få det bra hos mig."

Resten av bilresan öppnade Emma sitt hjärta och berättade allt.
Martin kände sig fri att ställa öppna frågor.

Efter ett tag sa Emma..
"Men nu kan du väll berätta för mig vart vi ska åka?"
"Vi ska till Strängnäs." Sa Martin och log.
"Bor du ensam?"
"Ja, eller vänta.. inte nu längre.. hoppas du kommer att trivas och vilja stanna."

Framme i strängnäs åkte vi till ett mindre hus.
"du får göra om gästrummet till så som du vill ha det, men förstör inte tapeterna."
i Emmas rum fanns ett säng, en skrivbord och en bokhylla.
Tapeterna var i en ljuslila, varm behaglig ton, rummet ingav en hemtrevlig och skön atmosfär,
vilket hela huset hade.

Martin sov på ena sidan utav en dubbelsäng, han hade massor med böcker på sitt nattuksbord,
men annars var allt välstädat och fint.
"Har du varit gift?" Frågade Emma.
"Nej, jag har inte hittat en så gudfruktig kvinna i min ålder som jag vill ha."
"Gudfruktig? Vad betyder det?"
fruktig, var det som frukt, god på något sätt eller vadå? tänkte hon tyst för sig själv.

"Det är att man fruktar Gud."

"Varför ska man frukta Gud?" Undrade Emma.

"Ifall man inte har en fruktan i sig för Gud, så har man ingen respekt för Honom och lever inte ett liv som är Honom till behag."

"Jag vill ha det.." Sa Emma.

"Det kommer med tiden ju mer du lär känna Honom. Hans storhet och makt.
Vi ska ha bibelläsning tillsammans två gånger per dag, på morgon och kväll."

Martin kände stor glädje att Emma redan var så på att komma till GUD.

Efter två veckor började Emma lessna på att kliva upp så tidigt för att läsa bibeln,
och Martin hade stegvis börjat ställa mer och mer krav på Emma,
nu skulle hon t.o.m ta disken och städa när han sa åt.
Emma började backa ur och kände hur upproriskheten började vakna till liv inom henne.
"Jag orkar inte diska ikväll.."
Sa hon med den oskyldigaste rösten hon bara fick till, och la till en suck.

"Okej, men då tar du den imorgon bitti, plus frukostdisken."
Emma planderade att inte ta den heller, men just den morgonen hamnade hon på
ett bibelställe som fyllde henne med kärlek och ödmjukhet så hon fick ett helt nytt sinnelag nästa morgon.

Gårdagens disk var besvärligare att diska nu, då matresterna hade torkat fast.

Martin satt vid köksbordet då hon diskade,
hon log för sig själv och sa:
"vet du om att du är skyldig mig 5000 kronor?"
"Är jag verkligen det nu längre? Du slipper ju betala hyra och mat och shampo och allt möjligt när du är hos mig."
"Du får skylla dig själv att du tagit hit mig.."
"Du var mig en otacksam tjej."

Plötsligt trots bibelordet och allt så kom bara en känsla av irritation och upproriskhet över henne,
"Jag tänker inte fortsätta diska om inte du ger mig pengarna"
Hon släpte taget om tallriken hon hållt i handen länge nu för att försöka få bort rester och stängde kranen.

"Du fortsätter visst att diska!!" Hans bestämdhet fick henne att känna sig obekväm.
Han la ner tidningen och ställde sig bredvid henne.
Hon avskydde känslan att någon försökte bestämma och tvinga henne, så hon sprang för att låsa in sig på toaletten, men han hann få tag i hennes arm.
"Aj, släpp mig!"
"Inte förrens du gör som jag säger!"
Han klämde åt hårdare med flit, Emma försökte ta bort hans hand genom att trycka in hennes naglar under handen så han skulle släppa men då tog han tag i hennes hand med sin andra hand,
och satte ner henne på stolen.
Han själv satte sig mittemot och sa:
"Nu märker jag att vi behöver prata lite. Vad är det som händer? Varför slutade du att diska?"
Hon testade hans uthållighet och prövade hans bestämdhet ända till slutet,
efter två timmar grät hon ut i hans famn och bad om förlåtelse.

Hon kände så stor tacksamhet över att äntligen ha hittat någon som
gav sig helhjärtat till henne, gav sin tid och energi. Precis som hennes föräldrar skulle ha gjort,
om de funnits vid liv och mått bra.
Äntligen fanns någon där som kunde hjälpa henne att säga nej till allt dåligt som hon själv inte
sagt nej till, någon som lärde henne ett bättre sätt att leva.

När Emma diskat klart snyftandes kom hon till Martin och sa:
"- du, det finns en till jag vill be om förlåtelse från."
"Vem då?" Martin såg förvånad ut.
"Jesus."

Den kvällen tog Emma emot Jesus i sitt hjärta på allvar,
och har aldrig känt så stor tacksamhet och glädje.

De kontaktade socialen för att göra rätt inför sammhället,
eftersom Emma fyllde 18 efter bara några dagar så var hon fri att bo precis vart hon ville.
Och hon stannade förstås.

"Men är det okej för dig att jag stannar här?"
"Så länge du vill!" Sa Martin med en glimt av glädje i ögonen.