Den otroliga vandringen del 5 (svartklädda uppe på berget)
En kväll var Mirjam ute och gick längs ner vid berget gjorde hon en
fruktansvärd upptäckt.
Hon hittade en stor grop, precis intill berget.. där nere låg det fullt med människolikar.
Dom hade alla en gemensam sak, de alla hade svarta kläder på sig.
"De hade inte doppat sig i den röda dammen."
Tänkte Mirjam.
Hon hade varit några år vid vägkanten och berättat för folk som körde förbi med sina bilar,
om att det finns ett stup längre borta på den vägen..
och att det fanns en väg som ledde till ett berg med evigt liv.
Men hon kunde inte sluta att tänka på dom svartklädda som tagit självmord.
Hon började med sin kikare studera dom och uppmärksammade personer på berget
som inte bar vita kläder.
Hon kunde se just dessa personer senare komma neråt men nu plötsligt hade de svarta kläder på sig.
Mirjam räknade ut att det var alla dom som sedan gick hoppade ner på det speciella stället..
tog självmord.
Hon konstaterade att de visste vart den breda motorvägen ledde, men de hade inte släppts in högst upp.
På nätterna i sitt tält låg hon och drömde ofta om dom.
Hon fick ingen ro. Hon måste gå och ta reda på vad det är för typer!
Nästa dag beslutade hon sig för att ta förväl av sina älskade syskon.
Speciellt ont gjorde det att ta förväl av Mikael, för han var henne extra kär.
Men hon visste att hon längre inte levde för sig själv,
hon var skyldig att leva för kungen.
Hon grät medan hon gick med tunga steg bort från vägkanten.
Det gjorde så ont i henne att lämna sina vänner.
Hon beslutade sig att ringa till kungen och rådfråga honom.
Han svarade "Glädjens dotter! Du har gått igenom många svåra saker i livet.
sällsynt många tårar har du fällt under ditt liv redan nu.
Och jag ser att du väljer att gå igenom ännu ett lidande,
men denna gången inte som konsekvens utav felvalda beslut..
utan för att du vill leva helt för mig!"
Mirjam bara grät..
"Jag kommer att bli så ensam..."
Kungen svarade "Du är en person som behöver människor omkring dig,
du behöver ha kärlek och trygghet. Jag ska löna dig stort för det du väljer att göra för mig,
och med tiden kommer jag sända dig stora gåvor,
saker kommer som du har mycket större glädje utav en vad du någonsin kunnat få om du stannat.
.. Ta en stund och sörj och gråt. Så många dagar som behövs.
Fortsätt sedan resan."
Sedan la kungen på luren.
Mirjam hittade en grotta hon var i en hel månad.
Det var helt svart och ingen kunde höra henne.
Men hon var inte rädd, hon ville själv ha det mörkt.
Hon hade både ficklampa och eld ifall hon skulle vilja ha ljus.
Sedan var hon redo för det nya livet.
Efter bara några timmar hittade hon en kvinna på berget utan vita kläder på sig.
"Hej! Vänta!" Sa Mirjam
"Får jag ställa dig en fråga?"
..."oj! .. jaha.. okej?" Sade kvinnan, hon var väldigt vacker och såg så lycklig ut.
"Jag undrar varför du inte bär vita kläder på dig?" Sa Mirjam.
"Vad skulle jag med dom till?" Undrade hon.
"Kungen begär att alla som kommer upp till honom ska ha på sig det!"
"Jag känner kungen väl, och något sådant har jag aldrig hört. Dumheter!" Sa kvinnan
och hennes glada ansikte förvandlades, hennes blick blev iskall.
"Det är ett nytt bud.." Sa Mirjam.
"Kungen är som sagt min vän och skulle han komma med ett nytt bud skulle jag vara bland dom
första som fick reda på det!" Fnös kvinnan.
"Får jag se på din karta?" Undrade Mirjam.
Kvinnan tog motvilligt fram sin karta och gav den till Mirjam.
Mirjams hjärta hoppade till när hon såg hur mycket vackrare kvinnans karta var.
Alla stigar var ritade med guld. vattnet glittrade som ädelstenar.
Men ändå var kartan samma som Mirjam hade.
"Du har den finaste karta jag någonsin sätt! Vart kan man få en sådan??"
Undrade Mirjam.
Kvinnan blev lite på bättre humör, och sa:
"Det får bara vissa speciella utvalda, utav kungen."
"Låt mig stanna hos dig, och berätta för mig om kungen!" Begärde Mirjam.
Dom spenderade flera dagar tillsammans och blev goda vänner.
"Jag kan be kungen om att skicka en likadan karta till dig,
eftersom jag är så speciell för honom så är jag säker på att du kommer att få en!"
Sa kvinnan som hette Leona.
"Det skulle göra mig överlycklig, du vet hur mycket jag älskar kungen..
Och DU har fått mig att älska honom mer än vad jag gjorde innan också!"
Sa Mirjam och fortsatte..
"Men du.. jag måste visa dig en sak på din karta som du aldrig någonsin sätt.."
"Oj spännande!! Visa!" Sa Leona glatt.
Hon vecklade ut sin karta och Mirjam tittade på den ett tag och pekade sedan..
"här... här... här.. och här!"
Leona tittade nogrannare.. "det ser ut som någon smutsat ner min karta med blodsdroppar!"
Mirjam öppnade upp sin karta också och visade att hon hade precis likadana på samma ställen
i sin karta.
"Berätta snälla, Mirjam.. vad är det för något?"
"Det är där jag har fått mina kläder såhär rena!"
"Ta mig till den närmaste så vill jag också gå och tvätta mina kläder där!" Sa Leona.
Dom reste sig upp och började genast söka sig till en utav de röda dammarna.
När de kom fram tog Leona av sig sina kläder och doppade dom sådär helt utan vidare ner
i dammen och började gnugga på någon fläck hon tycke sig se.
Hon satt där med bara sina underkläder på en sten, med fötterna i dammen.
När hon tog upp kläderna var dom helt röda!
"Mirjam!? Dom blev inte alls vita! Leona började bli riktigt upprörd."
Mirjam kom att tänka på när hon med ungdomarna hade gått förbi den lilla byn och sätt
någon sälja utav blodet i burkar och.. det var något att man inte skulle vilja ha det av fel syfte.
Mirjam förstod att hon måste förklara för Leona vad det är för något..
Leona var mycket upprörd för tillfället.
"Leona, lyssna på mig.. snälla.. det där är blod från kungens son och.."
Hon kunde inte fortsätta att berätta för Leona reste sig upp och började jaga
Mirjam.
"Ditt vidriga äckel! Du har lurat mig! Du har förstört mina kläder!!!"
Leona kastade stenar efter Mirjam och skrek allt vad hon hade så Mirjam trodde att alla på berget kunde höra.
Hon sprang allt vad hon kunde bort till vägkanten tillbaka till ungdomarna.
Hon la sig ner helt utmattad på marken och grät.
"Jag är helt totalt värdelös på att hjälpa människor!
Jag är inte värd detta liv!"
Hon berättade hela historien för dom, enda från dagen hon hittade alla lik,
hur hon studerat dom speciella personerna på berget.. Hur deras kläder blir svarta.
Hur hon ville hjälpa kvinnan.. ja allt.. fram till nu.
"-Snälla snälla! Kan inte något utav er följa med mig!!? Jag vill inte göra det ensam!"
Sa hon.
"Jag har inte fått samma nöd för dom personer som du har Mirjam.."
Sa Mikael.
Och Mirjam ville inte stanna vid vägkanten.
