Den största kärleken
och det var dags att gå skilda vägar.
Det var bara en månad kvar till avslutningen, och till
att kontraktet på rummen går ut.
"Sofie, jag skulle vilka träffa dig ikväll, har du tid?
"Självklart, alltid för dig!" Sa hon, bland alla elever så var Martin hennes favorit,
för han älskade Gud mest utav alla.
Dom hade haft en hel del disskusioner i bibelfrågor under året tillsammans,
ibland t.o.m blivit arga på varandra för att de haft olika åsikter.
I Sofies ögon var Martin som en brinnande fackla bland små värmeljus.
Även om han hade fel (enligt henne) så var han äkta, och ville inget annat än
sanningen i alla lägen.
Han var inte vacker utseendemässigt, men hans ögon var fulla utav liv, utav ljus.
Det var kväll och Sofie väntade på att Martin skulle komma,
hon höll på att sortera papper när hon fick ett sms av honom:
"1 Kor 13:13 Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."
Vad konstigt tänkte hon, hon kunde inte förstå syftet med den versen just nu.
Men hon lät det vara hon frågade inte varför han skickade just den.
En timme senare låt hon i sin säng och läste ur en bok hon måste bli klar med innan
hon flyttar, den hade hon lånat utav sin klasskompis Johanna.
Då knackade det på dörren, hon gick och öppnade.
Det var Martin.
"Ta på dig skorna och häng med!" Sa han.
Hon blev förvånad men gick med på det.
De åkte till den högsta platsen som låg i staden, det var kväll.
Martin började tala:
"ser du hur otroligt många ljus det finns i denna stad i människors hem?"
Sofie tittade och nickade "mm..?"
"håller du med mig att det är en vacker syn, med dessa små ljus i mörkret?"
Hon log och svarade..
"Ja, det är som stjärnor som lyser upp staden"
"Men inne i hemmen, inne i människors hjärtan
har mörkret tagit över.
Familjer där man inte orkar bry sig och engagera sig i varandra mer,
hem där alkohol, lögner och otrohet är en del utav vardagen..
Inne i varje människa finns en liten röst som ropar på hjälp,
ingen är fullt lycklig i dagens Sverige mer."
Sofia blev berörd
"jag vet allt detta, varför vill du säga det till mig nu?"
Martin fortsatte:
"såhär är det inte bara i sverige, utan över hela världen..."
"mm..."
"Vill du resa med mig och berätta för människor om Guds kärlek?
Befrielse från andliga bindor och bojor?"
Sofie kunde aldrig anat att Martin skulle velat ta med henne på något sådant.
Han hade flera vänner som garanterat skulle passat bättre att fråga.
"Vad exakt är det du vill Martin?"
"Följ med mig till Zimbabwe och bo där med mig i missions-syfte."
"zimbabwe?"
"Ja.."
"Jag ska fundera på det." Svarade Sofie.
"Okej, tror du att jag kan få svar redan imorgon?"
Undrade Martin.
"mm.. kanske"
Hon älskade att vara med honom, tanken att få sammarbeta för Gud var väldigt lockande
men någonting var inte som det skulle.
Innan de skulle in i sina rum sa Martin:
"Jag tycker vi kan be tillsammans innan jag går in till mitt"
Sofie gick och satte sig på sängen, Martin kom och satte sig bredvid.
De lutade mot väggen med ryggen och började be.
Guds ande inspererade dom till en lång bön.
Sofie la sig ner.
"Vad skönt det var att be." Sa Martin
"Ja tack Jesus!" Sa hon och log.
"Då går jag in till mitt då.." Sa Martin och tog Sofie i handen för att säga hejdå.
"Oh, det känns faktiskt lite tråkigt att du ska gå nu, det blir så ensamt här"
"Jag har några saker jag vill förbereda för imorgon.."
De höll fortfarande varandra i handen.
Plötsligt kände Sofie en ny känsla mellan dom, en känsla utav att
vilja ha Martin närmare sig.
Martin kände också den känslan han tog sin andra hand och klappade Sofies hand med den.
"Martin, har du planerat att gifta dig med mig?"
Martin blev tyst, frågan kom som en vass kniv mot honom
han tyckte om att ta allt i en lung takt,
men hur skulle han svara sanningen utan att det skulle bli
som att han redan bestämt det?
"vad vill du Sofie?" Undrade han.
Sofie drog undan sin hand och vände bort blicken.
"Jag vill aldrig gifta mig.. jag vill vara redo att dö för evangeliets skull
om det så krävs för att några ska ta emot Jesus..."
Martin var inte alls redo på ett sådant svar.
Kniven gick in i hans hjärta.
Han hade sätt en lycklig framtid tillsammans med Sofie, han hade
planerat många detaljer,
fantiserat om kommande händelser..
Han hade på alla plan förberett sig på att de skulle få en underbar
framtid tillsammans.
Han blev faktiskt så sårad att han intog en hård attityd mot henne:
"Sofie, du vet inte vad du pratar om.."
Sofie älskade Martin av hela sitt hjärta, och ville alltid vara en nära vän med honom.
"Jag kan åka tillsammans med dig, vart du än vill... men jag vill inte..
binda mig på det sättet att jag har familj"
Hennes possitiva kärleksfulla attityd sårade honom bara mer,
han ville ha henne, som sin egen.
Martin ställde sig upp..
gick nervöst fram och tillbaka, hans tankar och känslor plågade honom.
Någonting måste jag kunna komma på att säga, för att kunna övertala henne!
Tänkte han.
"Gud har sagt till mig att du ska gifta dig med mig!"
"Hurdå?" Undrade hon.
"drömmar.. jag har haft många drömmar om dig.. Jag älskar dig Sofie"
Sofie kände hur sårad Martin var, hon kände hur stor hans kärlek var mot henne,
så hon blev också ledsen i sitt inre, för hans skull.
"Jag är ledsen, men du är inte den enda killen som säger så,
drömmar kan vi alla ha"
"Men Sofie, jag vet att drömmen var från Gud, den var så annorlunda.
Du och jag gifte oss i den.. jag kunde till och med känna hur det kändes att gifta sig!"
"Martin, jag älskar dig, men jag väljer en annan väg
..jag vill leva utan familj.. helt för Gud."