Misshandlad för evangeliets skull.
Det var en tyst fullmånesnatt, fyra stycken personer satt omkring en brasa i
en djungeln.
De var missionärer som tvingats att fly från byn där de tillfälligt hade bosatt sig
förföljelsen hade blivit stor och för farlig för att de kunnat stanna kvar.
De hade varit där ett dygn nu,
för exakt 24 timmar sedan hade någon försökt tända eld på deras bungaloo
där de sovit.
Men Mikael hade nyligen vaknat och låg och läste ut bibeln med sin ficklampa ett bibelord han
upplevde att han fick under sömnen.
"Heb 11:35 Kvinnor fick tillbaka sina döda genom uppståndelse. Andra torterades, och de vägrade att låta sig befrias för att få en bättre uppståndelse.
Heb 11:36 Andra utstod hån och gisselslag, ja, även bojor och fängelse.
Heb 11:37 De blev stenade, söndersågade eller dödade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, led brist, blev plågade och misshandlade.
Heb 11:38 Världen förtjänade inte att hysa dem. De irrade omkring i öknar och på berg, i grottor och hålor."
En oro fyllde honom för vad bibelordet kunde betyda, då han plötsligt hörde att några var utanför.
Han släckte ficklampan och avvaktade tills personerna hade gått,
då steg han upp och såg rök.
Han gick ut och stampade ner elden och gick och väckte de andra genom att knuffa till dom och viskade högt:
"Hörni! Vi måste dra.. de har försökt döda oss inatt."
"vilka då??" Undrade Sabina nästintill i sömnen.
"by-borna" Svarade han.
Henrik tittade på sin mobil för att se tiden, den var 3:04
"vi tar med oss allt eller?"
"ta med det ni kan springa med och bära några mil om det skulle bli nödvändigt"
De tömde sina väskor på golvet och packade tillbaka det mest nödvändiga.
"Mikael? tänk om dom är här utanför?"
"Jag har kollat upp det men dom kan säkert komma tillbaka snart!"
"Nu MÅSTE vi gå!"
"Jag ser ju inte vad jag ska packa ner i det här mörkret!!" Sa Sabina.
och tog desperat och packade i så väskan blev full.
Snart sprang de ut i skogen med sina ryggsäckar och någon påse.
Det var svårt att inte snubbla.
De gick upp på ett berg, där de kände att de kunde få översikt ifall någon skulle komma
utan att själva bli upptäckta.
När de äntligen satt sig till ro så de kunde prata,
"När sådanhär händer är det ett tecken på att det är en kamp i andevärlden,
de onda gör alltid motstånd innan de ger efter.
Vi stannar här några dagar och ber, sedan går vi ner igen."
Sa Mikael, han tordes inte nämna bibelstället han fått i rädsla att de skulle skapa
splittring och onödiga känslor.
"Det är Jesus som skickade oss hit, inget kan hända oss utan att Han vet om det."
Sabina la sig ner i sin sovsäck.
"lyllo dig som hann få med dig en sådan!" Sa Erika
"Vi kan turas om.. vill du börja?" Undrade sabina, hon såg väldigt trött ut och
orkade inte hålla upp ögonen ordenkligt.
"Börja du.." Sa Erika.
Men snart somnade alla på marken ändå.
När de sedan vaknade upptäckte de att Mikael var borta.
"är han och letar vatten, eller har han gått ner till byn tror ni?" Undrade Henrik.
De lämnade kvar sina saker täckte över med några grenar med blad på
och skulle gå ut för att leta.
"Dålig stil utav honom att sticka sådär!" Sa Sabina och fortsatte:
"jag tycker inte att vi alla går och letar, för tänk om han kommer tillbaka och vi inte är här?"
"Jag håller med! Jag kan stanna." Svarade Erika.
"Om vi inte dykt upp inom två timmar högst så har byborna tagit oss."
Skojade Erik.
"Men tänk om?" sa Erika.
Men ingen svarade på hennes fråga.
De lämnade Erika och gick iväg.
När Sabina och Henrik närmade sig byn hörde de mycket oväsen därifrån,
de var tvungna att ta sig närmare husen för att kunna se.
Och då såg dom det de minst utav allt velat se..
De hade tillfångatagit Mikael!
Inte bara det, de hade även slagit honom
blod rann ut från hans mun och han hade ett blåmärken på ansiktet.
"vi går till Erika och berättar!" Viskade Sabina som var djupt chockad
och berörd.
"Men tänk om de undertiden ..
d.... gör honom mer illa?!" Henrik var upprörd.
"Vi kan ändå inte göra något åt det! Vi går och till Erika o ber och planerar vad vi ska göra!"
Redan påvägen dit bad de:
"Gud käre himmelske fader, vi ber om ditt beskydd över Mikael
och oss.. Hindra dom från att göra honom mer illa.
Jesus! Jesus!!"
Snart upptäckte de dock att någon sprang efter dom.
"Spring inte till Erika!" Sa Sabina kutade så fort hon kunde tills hon snubblade
och gjorde illa sitt knä.
Två män fick tag på henne, medan Henrik redan var utomsynhåll.
Henrik och Erika satt och bad medan de grät i nöd för sina vänner.
De vågade inte närma sig byn mer.
"Herre, vi vet att en del missionärer fått mista livet för ditt namns skull..
Men Herre låt inte det ske denna gång Herre, vi ber dig!"
Sent på kvällen var Henrik och Erika helt utmattade, lutade sig mot en sten
och talade tyst i tungor.. de hade inte ätit inte druckit, bara bett.
Plötsligt hördes det kvistar som bröts längre bort..
"någon går där!" Sa Erika.
De reste sig försiktigt upp och smög iväg för att gömma sig,
de hann inte gömma sina saker.
Stegen närmade sig, de var flera personer.
"Henrik? Erika??" Hördes en hes röst viska högt bakom några träd o buskar.
Det var Sabina.
Snart dök både Sabina och Mikael upp till deras stora glädje.
Trots att båda såg smutsiga och misshandlade ut så strålade deras ögon:
"Var inte ledsna för vår skull, vi har fått uppleva alldeles otroliga saker!"
Mikael började berätta:
"Jag vaknade upp och var jätte törstig, tänkte att vi måste ha vatten för att överleva
så jag gick och hittade en liten bäck här längre ner,
men sedan ville jag tillbaka til bungaloon för att hämta vattenflasor.
Jag blev övermodig och gjorde det.
Men i bungaloon fanns 3 personer som rotade i våra saker, de fick syn på mig
och fick tag på mig.
"You are a missionary!" Sa dom..
Men jag svarade inte.
De blev våldsamma och frågade om jag kände till Jesus.
Och när jag svarade jag fick jag motta flera slag mot ansiktet.
De spottade på mig och sa att de skulle döda mig och mina vänner.
De tog mig till en allmän plats och där så började de förhöra mig
familjen vi lärt känna som var troende kom och såg det hela.
Eftersom pappan i familjen är respekterad av flera bybor
så kunde han influera dom till att inte döda mig.
Men dom skulle skada mig för att jag skulle bli som ett varnande exempel
för andra som vågade komma in i deras by.
De slog till ett slag med en bambukäpp på min rygg och precis då
kom två män med Sabina också.
Dom slog till ett antal gånger och gjorde sedan precis detsamma på Sabina.
Sedan lät dom oss springa iväg!"
Mikael visade svarta ränder på sin rygg.
"Ojoj, det måste ha gjort ont!" Sa Erika.
Då började Sabina berätta:
"Det gjorde så ont så jag varken skrek eller grät, jag bara skakade i hela kroppen av smärta"
"Men vi vet ju att Paulus tackade Gud för det han fick genomgå, han till och med tackade för att han var värdig att genomgå det i Filipperbrevet 1:29 står det:
Ty för Kristi skull har ni fått nåd, inte bara att tro på honom utan också att lida för hans skull
...
Jag är inte bitter på att Gud lät detta hända, tvärtom jag känner mer kärlek mot honom nu än någonsin innan"
Sa Sabina.
"Men va hur kan det komma sig?" Sa Erika som varit arg på Gud över att Han inte hindrat detta.
"Nu har jag ju visat att jag t.o.m kan bli slagen för hans namns skull..
Jag är säker på att det goda kommer snart att övervinna denna by tack vare det vi genomgick"
2Co 6:4 Nej, under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidanden, nöd och ångest,
2Co 6:5 under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbete, nattvak och svält,
2Co 6:6 i renhet och insikt, i tålamod och godhet, i den helige Ande, med uppriktig kärlek,
2Co 6:7 med sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen i både höger och vänster hand,
2Co 6:8 under ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte. Man kallar oss villolärare, men vi talar sanning.
2Co 6:9 Vi är misskända men ändå erkända, vi är döende men lever, vi är tuktade men inte till döds,
2Co 6:10 vi är bedrövade men alltid glada, vi är fattiga men gör många rika, vi är utblottade på allt men äger allt.
//Johanna Mikkola