Patricia, kärlek och missionsliv 1 -kap 9
Under den långa perioden hon gråtit över ensamheten och bett till Gud,
så kände hon sig ändå mycket mer ensam nu, när han gått.
Hon började genast gråta.
Hon bad och svarade inte på hans sms på flera dagar.
Han kunde ha blivit orolig och kommit för att se till henne,
men nu visste han att hon ville vara ifred.
"Gud, du ser och vet att jag inte vill göra annat än din vilja i mitt liv...
Jag vet inte om det är din vilja att jag och Benjamin ska bli ett par,
Herre det är en så stor sak.. Ett stort beslut som gäller livet ut..
Herre.. men, Jag älskar honom!"
Patricia fastade flera dagar, hon skulle inte stå ut med att se honom en enda gång till
utan att vilja springa in i hans famn och säga att hon älskade honom,
kändes det som.
Efter 5 dagar så svarade hon ändå när han ringde upp.
"Patricia, hur mår du??"
"jag.. jag... " Hon började gråta igen.
"Vill du att jag ska komma över?"
"Nej.. jo.. jag vet inte!"
Han svarade:
"Nu gör du mig förvirrad, var är det frågan om egentligen?"
Han blev mer bestämd, för han ville inte att hon skulle må dåligt
och sa:
"Nu kommer jag över!"
De la på luren och Patricia skyndade sig så gått hon kunde med att göra sig fin,
och lägenheten också.
Ändå var han där så fort att hon hann knappt göra något alls,
hon hade bara en strumpa på ena foten, sängöverkastet var verkligen bara
kastad över sängen över det obäddade tecket, det låg näsdukar på golvet m.m
Dörrklockan ringde för tredje gången, nu hördes det även knackningar.
Hon rusade till dörren och stoppade huvudet mellan dörren och väggen,
som om hon inte ville att han skulle se in.
"Hm.. jag vill inte att vi ska vara här hos mig nu.. Kan vi åka någon annanstans?"
"Patricia, jag bryr mig inte om hur det ser ut hos dig, jag bryr mig om dig!
Det finns inget bättre ställe där vi kan prata ifred förutom hos dig nu.."
Hans starka vilja tvingade henne att böja sig och hon släppte motvilligt in honom.
Men snart när de satt sig slappnade hon av.
"Berätta nu Patricia, varför blev du såhär konstig helt plötsligt?"
Hon visste fortfarande egentligen inte vad hon skulle säga..
Hon hade haft många färdigplanerade meningar i sina tankar,
men alla kändes så fel att säga. Eller kunde bli fel.
"Vill du inte ha mig?" undrade han.
"jo.."
"men ?..Säg det rakt ut bara, jag är redo att höra sanningen."
"..tänk om inte vi är den rätte för varandra?"
svarade hon.
"Tror du Gud tänkt det så? Att det bara finns en "rätte" för alla?
hur blir det då om någons "rätte" dör.. och denne väljer en annans "rätte"
och den tredje blir utan?
Jag vill att du ska tänka ur ett större perspektiv Patricia..
Är inte Guds vilja att två möter varandra och älskar varandra?
Om vi då väljer att inte göra det, vore det inte emot Guds vilja mer än det att vi
blir ihop med den rätte som vi kanske inte ens kände något för?"
Patricia lyssnade och tänkte.
"-Men jag vill inte att någon utav oss ska bli olycklig"
"Ett förhållande är något vi båda måste arbeta för tillsammans för att
man ska bli lycklig"
"Jo jag förstår.. men jag menar.. jag vill göra saker för Gud också, och
dom sakerna kan hindra oss från att bli lyckliga tillsammans..
Om vi lixom har olika "kallelser" om du förstår vad jag menar?"
Benjamin log
"nu förstår jag vart skon klämde, du är orolig över att vi inte har samma
kallelse"
Det var inte helt mitt i prick, men det var så nära så Patricia svarade ändå medhållande:
"mmm..."
Läs gärna vidare:
http://kristnanoveller.blogg.se/2012/january/patricia-kap-10.html