Unga martyrer -kap 5 Öppna dörren!
Linda och jag låg en kväll och pratade om att vi var oroliga att Mustafa skulle börja ge sig på oss sexuellt.
Han hade ändå gett konstiga blickar och ville jämt sitta emmellan oss när vi hade bibelstunden.
Idag hade han dessutom pratat om att åka ut och handla kjolar till oss.
"Gå och lås dörren" Sa Linda.
Vi hade skapat en atmosfär av rädsla nu när vi viskade sådanahär saker till varandra,
och berättade saker som var misstänksamma om honom.
Jag smög till dörren och låste den med hjärtat i halsgropen.
Det visade sig att vad vi kände var nog den Helige Anden som försökte varna oss,
Mustafa hade varit utanför dörren och hörde när vi låste den.
Han försökte öppna den och började banka på dörren
"You can not lock the door without my permission! this is my house! This is MY room!"
"OPEN THE DOOR!!!"
Hans bankningar blev så hårda att vi blev oroliga för att dörren skulle gå sönder.
Vi klädde på oss, och började be.
De andra i huset kom och undrade vad som försegick.
Den andra killen som följt med oss hela vägen var
Dimitri, han hade tillhört Juans missionsteam, Juan var han som blev dödad.
Han knackade på vår dörr och sa :
"girls, you need to open this door"
Men vi varken svarade eller löd dom.
Vilket kanske var lite dumt, för nu var ju dom där och kunde skyddat oss utifall något hände,
men vi var så nervösa.
Nästa morgon beslutade vi oss att vi skulle öppna dörren för att gå ut och äta frukost med dom andra,
men att vi hela tiden skulle hålla i varandra.
Vi skulle ju ändå trots allt vara 4 stycken mot en man.
När vi kom ut visade sig att han tagit ur nycken ur Tim och Arthurs rum,
de två hade fått varsina rum och låst in dom och sagt att dom inte skulle få komma ut förrens vi hade kommit ut.
Nu satt Mustafa själv vid frukostbordet och såg när vi kom in i rummet hållandes varandra i armarna.
Mustafa gick genast och hämtade nyckeln ur vår dörr och satte sig och visade den till oss med ett stort leende.
"Good girls!"
Nu fick vi längre inte välja vad vi ville ha och hur mycket till frukost utan han gav oss det han ville att vi skulle äta.
Jag började skämta mycket och sa snälla saker för att jag viste att det är det ända sättet att lösa en sådan svår
konsig atmosfär som skapats.
Och jag bad Linda göra likadant.
Vi t.o.m släppte varandras armar och satte oss bredvid honom på varsin sida med flit.
Han gick på vår fälla och gick och släppte ut killarna.
Allt var som vanligt tills det dök upp en överraskning.
Ali som räddat oss ur fångenskapen kom och hälsade på!
Jag fick ett tillfälle att säga till Ali att vi måste härifrån.
Han tyckte att vi skulle stanna för här var det tryggt,
han ville inte lyssna riktigt.
Jag planerade att i samma stund som Ali åker därifrån och precis innan grinden låses igen så smiter vi alla därifrån.
Otroligt nog lyckades vi med det.
Ali såg hur vi sprang ifrån honom och huset.
Jag såg aldrig om han återvände till Mustafa eller om han fortsatte åka därifrån.
Vidare till nästa sida:
http://kristnanoveller.blogg.se/2012/april/unga-martyrer-kap-6-nu-vill-vi-hem-till-sver.html